Söndag 9.6.2024

Musik vid Fagervik bruk

Tuuli Lindeberg, sopran
Petri Kumela, gitarr

Franz Schubert (1797-1828):

Frühlingsglaube D.686 (v.1820)

Die linden Lüfte sind erwacht,
Sie säuseln und weben Tag und Nacht,
Sie schaffen an allen Enden.
O frischer Duft, o neuer Klang!
Nun, armes Herze, sei nicht bang!
Nun muss sich Alles, Alles wenden.

Die Welt wird schöner mit jedem Tag,
Man weiss nicht, was noch werden mag,
Das Blühen will nicht enden.
Es blüht das fernste, tiefste Tal:
Nun, armes Herz, vergiss der Qual!
Nun muss sich Alles, Alles wenden.

Johann Ludwig Uhland (1787-1862

Lob der Tränen D.711 (1808)

Laue Lüfte, Blumendüfte,
Alle Lenz- und Jugendlust;
Frischer Lippen Küsse nippen,
Sanft gewiegt an zarter Brust;
Dann der Trauben Nektar rauben,
Reihentanz und Spiel und Scherz:
Was die Sinnen Nur gewinnen:
Ach, erfüllt es je das Herz?

Wenn die feuchten Augen leuchten
Von der Wehmut lindem Tau,
Dann entsiegelt, Drin gespiegelt,
Sich dem Blick die Himmelsau.
Wie erquicklich Augenblicklich
Löscht es jede wilde Glut!
Wie vom Regen Blumen pflegen,
Hebet sich der matte Mut.

Ew’ges Sehnen Floß in Tränen
Und umgab die starre Welt,
Die in Armen Sein Erbarmen
Immerdar umflutend hält.
Soll dein Wesen Denn genesen
Von dem Erdenstaube los,
Musst im Weinen Dich vereinen
Jener Wasser heilgem Schoß.

August Wilhelm von Schlegel (1767-1845)

Heidenröslein D.257 (1815)

Sah ein Knab’ ein Röslein stehen,
Röslein auf der Heiden,
War so jung und morgenschön,
Lief er schnell, es nah zu sehn,
Sah’s mit vielen Freuden.
Röslein, Röslein, Röslein rot,
Röslein auf der Heiden.

Knabe sprach: Ich breche dich,
Röslein auf der Heiden!
Röslein sprach: Ich steche dich,
Dass du ewig denkst an mich,
Und ich will’s nicht leiden.
Röslein, Röslein, Röslein rot,
Röslein auf der Heiden.

Und der wilde Knabe brach
’S Röslein auf der Heiden;
Röslein wehrte sich und stach,
Half ihm doch kein Weh und Ach,
Musst es eben leiden.
Röslein, Röslein, Röslein rot,
Röslein auf der Heiden.

Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832)

Auf dem Wasser zu singen D.774 (1823)

Mitten im Schimmer der spiegelnden Wellen
Gleitet, wie Schwäne, der wankende Kahn;
Ach, auf der Freude sanftschimmernden Wellen
Gleitet die Seele dahin wie der Kahn,
Denn von dem Himmel herab auf die Wellen
Tanzet das Abendrot rund um den Kahn.

Über den Wipfeln des westlichen Haines
Winket uns freundlich der rötliche Schein;
Unter den Zweigen des östlichen Haines
Säuselt der Kalmus im rötlichen Schein,
Freude des Himmels und Ruhe des Haines
Atmet die Seel im errötenden Schein.

Ach, es entschwindet mit tauigem Flügel
Mir auf den wiegenden Wellen die Zeit.
Morgen entschwinde mit schimmerndem Flügel
Wieder wie gestern und heute die Zeit,
Bis ich auf höherem strahlenden Flügel
Selber entschwinde der wechselnden Zeit.

Friedrich Leopold, Graf zu Stolberg-Stolberg (1799-1840)

Juhani Nuorvala:
Koiralaulut (2024), uruppförande
Dikterna ur Henriikka Tavis diktsamling Remu (2023)|

1 Ei hauku nyt
2 Saa tulla
3 Jää hienosti
4 Kehtolaulu
5 K-Supermarket Nummenpakka
6 Minne menee luu?
7 Haluan sellaisen maailman

Ei hauku nyt
ei istu tassu maahan
ei katse etsi
ei pallo mene, tule

Missä on hyvä paikka
sinne saa mennä nyt
saa mennä hyvä vapaa –
kotiin saa mennä, vapaa.

Saa tulla, tulla
tulla vaan.
Tänne näin –
tule nyt vaan!

Ei mennä sinne,
vaan mennään vaan:
Hienosti mennään!
Mennään vaan.

Jää hienosti hyvä sukka
Jää hienosti hyvä auto
Jää hienosti hyvä pallo
Jää hienosti hyvä tassu
Jää hienosti hyvä luu

KEHTOLAULU

Ei hauku sukka.
Ei hauku pallo.
Ei hauku tyyny.
Ei hauku tassu.

kuka
lastin takana
liik
liik
liikkuu, liikahtaa, liikkuu

ehkä

Jaakko!

Voisiko olla Jaakko!

Ei.

kuka nyt
mikä tästä nyt

valo, liike, auto, mies, koira hau!
kukakuka mikämitäkaikkea
tupakka sylki lumi pissa liuuu portaat
auto nainen purkkahau!

Mutta saattaa olla Jaakko!

Minne menee luu?
Luu menee maahan.

Minne menee sukka?
Sukka menee
kenkään.

Minne menee auto?
Auto menee töihin.

Minne menee paikka?
Paikka jää tänne.

Minne menee hätä?
Hätä menee
rauhoittumaan.

7. Haluan sellaisen maailman, jossa
koirat saavat kulkea vapaina.
Hiekkateisemmän, ketoisemman,
eläinviisaamman, polkuisemman,
jossa he saavat kulkea edellämme
ja perässä, omilla kiemuraisilla asioillaan
niin kuin silloin
kun maa oli kaikille sopivampi.

Nojaat jalkaani kun kirjoitan.
Siihen mihin nojaat alkaa kerääntyä surua,
pilviä kaikilta rannoilta.

Hutera hämähäkkijalka,
meidän vanhus lonkkalainen,
kunpa jalkasi vähän vielä jaksaisivat
ja elämänvoima ja elämänhalu hiipuisivat
kutakuinkin yhtä matkaa.

Luulen, että jollain lailla tiedät missä
nyt menet: että ojien yli ei hypitä
eikä horjuvaa siltaa uskalla,
kalliolle jaksa nousta.
Kuin lieventävä asianhaara,
sitten kun väistämättä petämme sinut.

rakas iso pieni
Sinä tietoinen, tietoinen, mieli.

Jesper Nordin:
Semper dolens (2020)

Verket citerar fragment ur John Dowlands lutsånger:
Can she excuse my wrongs, Sweet, stay a while och Sorrow, stay.

Kompositionen av verket har stöttats av Svenska kulturfonden och Suomalais-ruotsalainen kulttuurirahasto.

Musikandakt

I samarbete med Ingå församling.

Maddalena Casulana (c. 1544 – c. 1590):
Morir non può (Il Desiderio, Libro primo, 1566)

Morir non può’l mio core
E ucciderno vorrei poi che vi piace
Ma trar non si può furore
Dal petto vostr’ ove gran tempo giace,
Ed uccidendol’ io come desio,
So che morreste voi morend’ anch’io.

Isabella de Medici (1542–1576):

Isabella de Medici var dotter till hertigen av Florens och storfursten av Toscana. Isabella växte upp i extrem välfärd och fick en mångsidig, humanistisk utbildning. Bara de främsta av tidens pedagoger undervisade henne i klassiska ämnen, konst och musik. Isabella var mycket intelligent och frisinnad. Liksom sin far älskade hon konst och musik och var själv en skicklig musiker; hon ansåg musiken vara ett utmärkt sätt att uttrycka sig, visa känslor och kärlek.

Lieta vivo e contenta (från Bottegaris lutmanus 1570-80-t.)

Lieta vivo e contenta dapoi ch’il mio bel Sole
Mi mostra chiara raggi come suole.
Ma così mi tormenta s’io lo veggio sparire,
Che più tosta vorrei sempre morire.

Leonora Orsini (ca. 1560–1634):

Isabellas dotter Leonora Orsini komponerade, liksom sin mor, sånger för luta och sångröst som finns bevarade i en samling som sammanställdes av kompositören Cosimo Bottegari. Då Leonora var i 14-årsåldern mördades hennes mor av fadern Paolo Orsini. Senare flyttade Leonora Orsini till Rom med sin kusin och grundade en ensemble för kvinnliga musiker kallad Concerto delle donne där kvinnor fick utbildning för en karriär inom musiken. Leonora gifte sig och fick åtta barn medan hon fortsatte att uppträda vid hovet. Trots det rikliga antalet barn var äktenskapet inte lyckligt. Orsini fick en fristad i ett kloster i Rom där hon framlevde resten av sitt liv.

Per pianto la mia carne (från Bottegaris lutmanus 1570-80-t.)

Per pianto la mia carne si distilla
si com’al sol la neve
o com’al vento si disfa la nebbia,
ne so che far mi debbia ;
hor pensat’al mio mal qual’esser deve.

John Dowland (ca. 1563–1626):
Can she excuse
Sorrow stay
Unquiet thoughts
Forlorn Hope Fancy

Melankoli var på modet i det elisabetanska England och John Dowland var tidens mest melankoliska kompositör. ”Semper Dowland, semper dolens” (Alltid Dowland, alltid smärta) var hans motto, och det mesta av hans musik är utsökt smärtfylld. Även om Dowland var en begåvad sångare, gjorde han skäl för sig som kompositör och lutenist. Han var utan tvekan tidens mest betydande kompositör av verk för sololuta, och i synnerhet ayres (lutsånger), liksom ensemblemusik.

Man vet nästan ingenting om Dowlands ungdom, också hans födelsedatum och -ort är osäkra. Man vet emellertid att han år 1580 reste till Paris för att tjänstgöra hos den engelska ambassadören vid det franska hovet. Det var då som Dowland passade på att konvertera till katolicismen, en handling som senare uteslöt honom från att bli anställd som lutenist vid Elizabeth I:s protestantiska hov år 1594 (i själva verket ville hovet minska på utgifterna och lämnade musikerbefattningen obesatt för en tid om fem år). Dowland lyckades bevara traditionen samtidigt som han lät trenderna han mötte på kontinenten att komma till uttryck i sin musik.

Dowlands produktion domineras av ayres. Dessa var karaktäristiska för engelsk musik och spreds då Dowlands First Booke of Songes or Ayres publicerades år 1597. Dessa tidiga sånger är enkla strofiska verk, ofta skrivna i någon dansform. Dowland skrev också en stor mängd instrumentalmusik för olika sammansättningar. Det finns ett nittiotal verk för sololuta, ofta med utsmyckade variationer. Det kromatiska kontinentala inflytandet hörs tydligt i Forlorn Hope Fancye. Dowlands mest kända stycke är en lutsång som bygger på hans instrumentala dansstycke som heter Lachrimae pavane, eller tårpavane. En pavane var en populär hovdans som hörde till det engelska hovets favoriter.

År 1598 anställdes Dowland som lutenist vid Kristian IV:s hov i Danmark, men han avskedades för osakligt uppförande år 1606. Åren 1609-1612 var han i tjänst hos Baron Theophilus Howard de Walden, och år 1612 utnämndes han slutligen till en av hovlutenisterna av Jakob I av England. Sångerna som kom till vid den här tiden är fulla av deklamerande sång, kromatik och dissonanser.

Can she excuse my wrongs
(The First Booke of Songs or Ayres, 1597)

Can she excuse my wrongs with Virtue’s cloak?
Shall I call her good when she proves unkind?
Are those clear fires which vanish into smoke?
Must I praise the leaves where no fruit I find?

No, no: where shadows do for bodies stand,
Thou may’st be abus’d if thy sight be dim.
Cold love is like to words written on sand,
Or to bubbles which on the water swim.

Wilt thou be thus abused still,
Seeing that she will right thee never?
If thou canst not o’ercome her will
The love will be thus fruitless ever.

Was I so base, that I might not aspire
Unto those high joys which she holds from me?
As they are high, so high is my desire:
If she this deny, what can granted be?

If she will yield to that which reason is,
It is Reason’s will that Love should be just.
Dear make me happy still by granting this,
Or cut off delays if that die I must. Better a thousand times to die,
Than for to live thus still tormented:
Dear, but remember it was I
Who for thy sake did die contended.

Sorrow, stay
(The Second Booke of Songs or Ayres, 1600)

Sorrow, stay, lend true repentant tears
to a woeful, wretched wight,
Hence, Despair, with thy tormenting fears:
O do not my poor heart affright.
Pity, help now or never,
Mark me not to endless pain,
Alas, I am condemned ever,
No hope, no help there doth remain,
But down, down I fall
And arise I never shall.

Unquiet thoughts
(The First Booke of Songs or Ayres, 1597)

Unquiet thoughts your civil slaughter stint,
and wrap your wrongs within a pensive heart:
and you my tongue that makes my mouth a mint,
and stamps my thoughts to coin them words by art,
Be still: for if you ever do the like,
I’ll cut the string that makes the hammer strike.

But what can stay my thoughts they may not start,
or put my tongue in durance for to die?
When as these eyes, the keys of mouth and heart,
Open the lock where all my love doth lie;
I’ll seal them up within their lids for ever:
So thoughts and words and looks shall die together.

How shall I then gaze on my mistress’ eyes?
My thoughts must have some vent: else heart will break.
My tongue would rust as in my mouth it lies,
If eyes and thoughts were free, and that not speak.
Speak then, and tell the passions of desire;
Which turns mine eyes to floods, my thoughts to fire.